En gegga som gjord för att formas.
Så föds vi.
Då finns inga mallar,
inget förutbesämt.
Vi formas om och om igen av vår omgivning,
vänner samhälle ovänner kultur...
Vi är som en kruka som aldrig blir färdig,
en skulptur som alla fortsätter att hacka på för att finna perfektion.
Jag inser att jag påverkas starkt,
av reklam, tidningar och allt jag hör.
Min mall är inte klar än,
den ändrar hela tiden karraktär.
I skolan lär vi oss att lyda,
samtidigt som vi ska tänka själv.
Vi ska alltid ifrågasätta,
fast inte ledaren.
Det är så dom vill ha oss.
Inom en lagom stor ram,
inget för extremt.
Blanda inte in för mycket neon,
inga konstiga former.
Vi växer upp som lagom individuella individer.
Alla är unika,
därför är ingen unik.
Vi är bara en blandning av samma material,
samma former,
samma färger.
Sen finns det dom som vågar,
spränger mallen och rinner ut på precis det där sättet som får mig att gråta.
Att inse att vad jag gör just nu är fel,
jag borde slita mig loss.
Jag gillar inte dagens mallar.
Min gegga vägrar hindras av en mall som inte passar.
Jag vill vara neonrosa, futuristisk, surrealistisk.
Skapa min egen mall,
mitt eget liv som passa mig,
inte samhället.
Fast även revolutionärer har ramar,
andra mallar men fortfarande mallar.
De kanske inte är godkända av staten,
men de finns därute.
Hoppet finns därute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar