Skrik ut

Det är bara du som kan öppna munnen,
spotta ut din åsikt i luften.
Sedan vända dig om och se vad som skett,
om något hänt, om någon sett.
Har ditt budskap förstörts halvvägs,
ungefär som viskleken där meningen förtärs?
Så fort det är någon annan som säger vad du sagt,
kan du räkna med att det blir fel, omgjort och kompakt.
Spelar det någon roll så länge känslan och meningen finns kvar?
Dom säger nej, men jag säger emot deras svar.
Tillintetsägande och meningslöst kan tyckas,
att mitt skrikande skulle överrösta deras och lyckas.
Den som skriker högst vinner,
allt det andra sorlet bara försvinner.

Det är därför de med stark åsikt går på med megafon,
för att tysta bullret och få oss att vända huvudet mot deras dån.
Dom skriker och spottar,
vill slita upp oss ur soffan, framför tv:n där du sitter nöjt med din cigarr.
Vi suckar och klagar,
vill inte vad oss behagar
lyssna.
Varför kan dom inte bara tystna?
Låt dom göra som dom vill,
för jag tänker luta mig tillbaka och lugnt sitta still.
Blossa på min cigarr och inte bry mig,
det går inte att förändra, eller går det säg?
Det är du som skriker högst som vinner,
det är du som även på sorlet lyssnar som sanningen finner.

Jag blir slagen av sanningen hårt i huvudet,
aj, det där gjorde ont, vad är det här för sätt?
Hur kan jag ha missat orättvisor?
Det största jag oroat mig över är lapplisor.
Sorlet har hela tiden försökt mig det viktiga säga,
varför har jag inte lyssnat, kan jag nu detta greja?
Jag rör mig upp ur soffan och fimpar min cigarr,
plockar istället fram min gitarr.
Skriver en låt om min insikt,
går sedan ut på torget och försöker med min mick sprida min åsikt.
Sorlet ökar och mitt budskap viskas vidare,
går det överhuvudtaget att sprida de?
Det är jag som skriker högst som vinner,
jag megafonens skrik nu övervinner.