Ensam klarar nästan (inte) allt

Jag sliter tills jag spyr,
jag börjar känna mig som en martyr.
Det är jag som får tåget att rulla på,
för att få dom andra att något göra behöver jag med piskan slå.
Utan mig vore det inget ungdom, inget RFSL,
jag känner mig nästan inspärrad i en cell.
Jag vill ha en verksamhet,
men för att driva den behövs inte bara min beslutsamhet.
Jag kan inte bli dubbel, trippel eller omänsklig,
även jag är begränsad och känslig.
Så snälla du,
ta en av mina stenar och hjälp mig nu.
Det är tufft att bära hela denna börda, last.
Det är trots allt inte bara min möda.
Jag kan inte lyckas oavsett hur mycket jag än är principfast.
Så hjälp nu till att städa bort normalitetens skit,
för jag klarar inte detta själv oavsett mängd slit.