Provocation

Du har gylfen öppen.
Ja, jag vet, säger jag lugnt.
Dina ord i mina öron väger inte tungt.
Jag gör som jag vill
och väljer jag att provocera kan jag inte sitta still.
Jag älskar att utmana, uppmana och få en reaktion.
Ja det är inte för inte jag byter stil å försöker förstå denna sensation.
Att gå från normal till utanför är spännande må jag säga,
att smälta in har väl aldrig varit nåt jag vill greja.
Så jag tar på mig shorts på vintern å kappan på sommarn.
Drar demonstrativ ner gylfen bara för att jag inte ska,
inte får,
inte bör.
Men när lyssnade jag senast på deras kör?

Den enda som jag verkligen lyssnar på är mamma å chefen förstås.
Vi måste fjäska oss fram för sen verkligen släppa loss.
För det som förvånar mest är den stumme som skriker ut sitt hat- och du förstår,
den lame som slåss bara för att visa att han inte kan
och den döve som kan återberätta hela ditt tal bara genom att ha varit där.
Det är sensationen, det oväntade som skrämmer,
och därför jag bestämmer
mig för att aldrig nånsin vara en i mängden,
för jag vill aldrig nånsin det ska bli enbart jord kvar efter att jag flygit iväg sen.
Om jag så blir känd som puckot så har nån iaf sett det som skett.