Finally an answer

I have finally got an answer,
I now understand your transfer.
You tried to tell me in different ways,
but I never translated them into the right phraze.

My system had an internal failure,
that made me unable to really departure
my heart and soul.
I will now remould and take this hole,
and fill it with newborn hope.
A hope that is logical and not unreal,
but something that I can cope with.
This love is like dope
and I fall on ground slippery as if it was soaked in soap.

But now I have a method of standing,
newborn strenght built from understanding.
I will now beboot my system and set it for hibernation,
until someone make my heart start to feel and start the vibration.
Then I will automatically install like plug-and-play.
Insert some love and I´m here to stay.

Något har tagit över min kropp

Jag har nånting fast i min hals
jag tror det kallas för hopp
det där som gör att jag inte kan gråta.

Det är något som fastnat i min mage
jag tror det kallas nervositet
det där som gör att jag inte vågar säga allt.

Det känns som att någon sitter och skriver på ett tangentbord i min hjärna
så snabbt så snabbt
att jag inte hinner med att verkligen tänka efter.

Och samtidigt vänder sig grannen i sömnen.

Mitt hjärta bankar så hårt
att det skulle kunna skjuta upp genom halsen
när jag tänker på dig.

Lungorna drar ojämna andetag
jag håller andan
bara för att försöka höra om du andas
om du tänker på mig.

Mina fingrar vandrar snabbt över tangentbordet
för att hitta dom rätta orden
som får dig att förstå.

Trappsteg i trapphuset

Min blick flackar bort när du ser mig
men jag ser dig när du inte ser
för jag vill veta vad du tänker.

Min hjärna försöker hitta relevans
bland allt trams
men här finns ingen substans.

Jag forsätter lyssna till ekot av mina tankar
hoppas att något är sant
och att dina tankar möter mina
någonstans därute i natten.

Överlevarens bekännelse

Här ser du en överlevare.
Jag har bestigit mitt berg nu.
Gått igenom helvetets kval,
fast jag hade ju faktiskt ett val.
Inte fick jag guldmedalj för det.
Näe, så fort dom sett att jag inte misslyckats dom i mig sket.
För i dina utmaningar står du oftast själv
och inte många klappar dig på ryggen å säger gu vad duktig du va nu.

Här ser ni en överlevare.
Det var ingen som trodde på mig men trots det står ingen mållös,
vad måste jag egentligen göra- riva ett stenrös över dig?
Näe, det vore lite överdrivet säg.
Jag vill bara ha lite bekräftelse.
Jag är en överlevare!

Nu kanske ni undrar vad jag gjorde,
jo jag gjorde vad kanske många borde.
Jag tog en paus och inte från vad som helst.
Jag avstod från närheten och värmen som jag hade blivit frälst av.
Du kan aldrig lära känna en människa till 100% om du inte tagit dom.
Ja för att tala klarspråk- knulla, ha sex, älska.
Kalla det vad du vill.
Jag kallar det för närhet å kärlek till mina vänner,
för det är dom som vet vem du är och som vet vad du känner.

Här ser du en överlevare.
Jag hade levt för gott enligt dom,
att jag blivit en sån där som man pratar om.
Visst, att köra 1 timme för en liten dos av närhet kan ses som desperat,
men jag ser det som ett bot på människans hat.
Delar med mig av min kärlek till de jag anser värdiga,
för resten har ännu inte växt upp tillräckligt å blivit färdiga.
Trots detta överlevde jag 1 hel månad utan min gåva,
jag kan erkänna att vissa nätter var det faktiskt svårt att sova.
Jag levde gott innan och nu såg jag sanningen,
det krävs ibland avstånd för att se den.

Här ser du en överlevare med insikt.

Kärlekens frukt

Jag undviker dig för att slippa bli sårad och såra,
men ändå slipper jag inte tårar.
Jag vill äntligen tro på kärlek som består,
istället för tillfälliga förbindelser som lämnar små spår.
När jag förändrat min syn på verkligheten och den nu passar dig bra,
förstår jag inte varför du inte inte vill mig ha, varför du inte vågar.
Jag mig frågar- är det mig det är något fel på?
Var det nåt jag sa eller gjorde då?
Eller säger du inte hela sanningen,
i tron om att det blir bättre sen?
Jag kan ta verkligheten
så öppna upp ditt hjärta och visa mig den.

Vad jag kräver av dig är enkelt,
sanningen och bara sanningen innan mitt hjärt helt smält.
Jag föll så långt att nu kan det bara gå uppåt,
så oroa dig inte för vad som än händer kommer det att bli ett slut på denna gråt.
Vad jag verkligen vill veta är varför du tog steget mot mig och gav mig hopp,
när det sedan dagen efter visade sig vara en flopp.
Hade du bara hållt dig undan,
hade jag kanske kunnat levt vidare i skymundan.
Nu fick jag smaka min kärleks frukt,
men du kanske bara ville ha mig till otukt.
Jag vet att det var min idé från allra första början,
jag satte mig själv fast här i denna sörjan.
Men varför lät du mig på världens godaste frukt smaka
för att sedan låtsas att det var en utrotad art, ångra dig och ta allt tillbaka?

Ett ögonblick av lycka

Ett ögonblick av lycka.
Jag trodde att min dröm hade gått i uppfyllelse.
Glädje så stark att jag trodde jag skulle explodera.
Ingenting kunde misslyckas,
alla hinder såg så små ut därifrån ovan.
Vad hände?

Nu sitter jag här ensam och förvirrad.
Jag fick leva lycklig en dag innan allt gick snett.
Jag som trodde att det var så rätt.

Kyssarna, åh kyssarna!
De var som ömma kärleksförklaringar,
på ett sätt som ingen visat mig förut.
Armarna slöt om mig och jag kände mig trygg.
Ögonen så vackra och glada.
Mitt leende nådde upp och lekte med stjärnorna.
Jag hindrade mig själv från att rusa upp bara för att skutta runt av glädje, ren kärlek.
Jag var den lyckligaste i hela världen, vad kunde gå fel?

En dag av lycka fick jag.
"Det här kommer inte funka, kan vi verkligen, tänk om..."
Jag vill inte tänka!
Jag vill att min insida ska explodera igen.
Jag vill inte låta tårarna falla när jag vet att jag kan få dig,
bara du vågar.
Våga försöka!
Jag kan inget annat säga än att jag vill.

I denna dikt skänker jag dig min tro, mitt hopp och min kärlek.
Jag hoppas och tror att du ska våga finna kärleken inom dig
och komma hit till mig.

Du kom till mig häromdagen och visade mig möjligheten för att sedan välja bort mig,
är det verkligen snällt säg?
Du fick mig att vilja, att våga och att hoppas.
Jag trodde min tid av väntan och längtan var över.
Du tog några steg mot mig och gav mig hela kungariket
och satte mig på den vackraste tronen.
Men när jag dagen efter utforskade mitt land var det inget värt.
Det var ett land utan mer än öken och en liten oas av hopp.
Ett ödelandskap passar mig bra nu.
Jag ska vattna det med min kärlek och mina tårar tills dess du vågar.

Stör ej

Tröttheten tränger sig på.
John Blund knackar försiktigt på dörren.
Jag har hängt ut skylten- var god stör ej!
Stick!
Du är inte välkommen här!

Jag har fullt upp med läxor,
uppgifter,
laga mat,
städa,
äta,
ha ett liv,
att va kär...

Varför måste jag spendera 1/3 av mitt liv med att sova?
Det verkar ju så vansinnigt onödigt.
Jag känner mig rånad,
rånad på tid.
Nej, hos mig får John Blund inte komma in än.
Gå till grannen.
Låt mig va ifred!
Jag har inte tid, tid, tid.

Tiden rinner iväg å gör mig ännu tröttare.
Jag måste barrikera dörren nu för att hålla honom ute.
Han är hal som en ål och oundviklig som döden.
Han kommer för att sno några delar av min dag
och jag är redo att ge upp och säga ja,
låt mig sjunka in i mitt jag.
Mjukt somna och njuta av att slippa all hets
all stress
alla måsten.

Jag kan nu inte längre hålla honom barrikerad utanför,
han bryter upp dörren med bravör.
Det är dags att släcka lyset, dra ner min gardin.
Släppa in honom fullständigt så kommer sömnen infinna sig så fin.

Provocation

Du har gylfen öppen.
Ja, jag vet, säger jag lugnt.
Dina ord i mina öron väger inte tungt.
Jag gör som jag vill
och väljer jag att provocera kan jag inte sitta still.
Jag älskar att utmana, uppmana och få en reaktion.
Ja det är inte för inte jag byter stil å försöker förstå denna sensation.
Att gå från normal till utanför är spännande må jag säga,
att smälta in har väl aldrig varit nåt jag vill greja.
Så jag tar på mig shorts på vintern å kappan på sommarn.
Drar demonstrativ ner gylfen bara för att jag inte ska,
inte får,
inte bör.
Men när lyssnade jag senast på deras kör?

Den enda som jag verkligen lyssnar på är mamma å chefen förstås.
Vi måste fjäska oss fram för sen verkligen släppa loss.
För det som förvånar mest är den stumme som skriker ut sitt hat- och du förstår,
den lame som slåss bara för att visa att han inte kan
och den döve som kan återberätta hela ditt tal bara genom att ha varit där.
Det är sensationen, det oväntade som skrämmer,
och därför jag bestämmer
mig för att aldrig nånsin vara en i mängden,
för jag vill aldrig nånsin det ska bli enbart jord kvar efter att jag flygit iväg sen.
Om jag så blir känd som puckot så har nån iaf sett det som skett.